Chevanton lämnar för United

Man känner ju liksom av när det börjar bli svårt att platsa.

Det var inte tiden på läktarplats som tog ut sin rätt. Snarare ledde Staden vid Stångåns brist på arbetsmöjligheter till att bloggens skapare, Anton "Chevanton" Malmberg nu lägger Karle-skorna på hyllan. Den förre Karle-tränaren Kent Bornehav, som var den som tog in den då 21-årige allround-spelaren i laget en kulen februarikväll 2005 är den som nu bildligt talat rycker honom från klubben.

Anton Malmberg:

Riktigt så är det ju inte. Jag kommer förmodligen jobba i Norge, kanske Tyskland men framför allt Stockholm. Jag har en del grejer på gång. Då funkar det inte att träna med Karle, som satsar ganska hårt och sagt att det krävs träningsnärvaro för att hänga med. Med tanke på att jag inte platsade trots perioder av hög träningsnärvaro och sorgligt nog blivit en komplementspelare känner jag att mina broar är brända. Jag håller inte i fyran om jag inte kan träna fullgott, och fotbollen är trots allt bara en hobby, så en säsong i sexan blir rätt lagom och lite av en nytändning. United är ett mångkulturellt lag och det blir en utmaning att spela med unga dribblers istället för studenter, lagmaskiner och ekvilibrister. Jag tror att jag kan tillföra något där om jag bara får träna lite. Och Kent har redan nu gett klartecken för att jag kan gå till andra klubbar om jag skulle flytta, vilket känns skönt.

Jag har höga krav på mig själv på planen. När jag var 18 var jag ordinarie i Söderköping som lirade i norrköpingsfyran och gjorde en hel del mål som forward. Man kan aldrig leva på gamla meriter och min erfarenhet är att olika spelartyper passar in olika bra i olika lag. I Karle har mycket av spelet gått ut på att leverera boll till en handfull spelare som sa göra jobbet och så var det inte riktigt i Söderköping. Där passade man de som hade samma färg på tröjan. Jag vet också att självförtroende är basalt på en fotbollsplan. Har man bara en del boll i sig och rätt inställda lirare runt om sig, samt förtroende från tränaren, så kan man höja sig. Mycket. Det är tråkigt att lämna Karle, mest för att jag kommer sakna en de av spelarna och stämningen i omklädningsrummet, men var sak har sin tid.

Det roligaste minnet är nog när vi slog LFF i Östgötacupen 2006. De kom och såg tuppiga ut när de spanade in planen men sen när matchen startade kom de ingenstans. Jag och Wiklund var mittbackar och neutraliserade deras anfall totalt innan de blev något. Mycket på grund av att de slog långt och på felvänd, och där var jag kung på den tiden. Högg som en kobra och låg tätt.

Annars ligger lagfesterna bra till. Hur Björn F förtvivlad försökte tugga i sig en apelsin utan händer i nån tävling medan Glöggen vände bort blicken på grund av sin rädsla för frukt. Eller hur Jake och Packe rapbattlade i Klubbis. Kalmar var ju fett också och det där lägret i våras. Back to childhood liksom.

Det finns mycket att fundera tillbaka på och många fina minnen. Fyra säsonger i rött och blått är över och jag tackar för mig. Det blev väl ett par nickbaljor i alla fall och många fina rens.

(Detta innebär att Karle-bloggen upphör vid årsskiftet. Tills dess kommer möjligen en del nostalgiska inlägg att göras)