Med skorna på hyllan och gråten i halsen...

En måndageftermiddag innebär inte längre pasta, powernap och snålskjuts till Karlberg. I stællet brukar jag sitta på min balkong i Norge och se ut mot bergen i horisonten med en burk Tingsryd 2,8 i handen. Insmugglad från mitt kära hemland, då kvoten av folkøl är max en platta i detta gudsførgätna alkoholmissførstående land. Min väninna fick førutom vår beställda folkøl även sin potatis beslagtagen vid gränsen. Poteter är førmodligen en partydrog här borta. Jag kommer på mig sjælv med att sakna Kvaldéns bleka hud, Doktorns lila byxor och Mattes håriga mage. Før att inte tala om Huvets valkar, Kims italienska steg och Starres smygande spelstil. Homoerotik. Norda, den flygande vesslan på kanten, Packe, sargernas mästare(hans spelstil påminner om Djurgårdens hockeylag i mitten av nittiotalet, med Marre Czerkawski i truppen, om jag inte minns fel. In i rundeln bara, in i rundeln!). Och nu är ju PJ tillbaka. Man behøver ju som bekant en førlorare i laget før att vinna. Ingen gryta utan hack-kyckling.

Karle IF -Vilket gäng. Dessa lagfester, dessa segerrusiga sånginsatser, den ødesmättade gnälliga tystnaden efer en førlust -ja till och med den kan man sakna. Men hær står jag, på ett dammigt lager, och håvar in norska pengar, blir kutryggig och lønnfet, och drømmer om Eklandskapet, Haningeleden, och værldens finaste fotbollsarena. Karlbergs IP.