The Karle-player of the year

Karle-bloggen har äran att utdela pris för the Karle-player of the year. Priset the Karle-player of the year tilldelas en lirare som varit lagets nyckel till både gurk-glädje och balansspel i de centrala delarna av Karle. Han har med en positiv attityd tagit på sig rollen som bade städgumma och hackkyckling.


Karle-player of the year är PJ Edström.

Karleprofiler jag minns

Koffe och John. Förmodligen de två bästa lirare jag spelat med i Karle.


Tänkte fröjda omvärlden/PJ + kanske någon mer med en lista över lirare i klubben som stack ut i mängden.

1. Daniel "DC" Carlsson(2005-2006). Killen är känd bland ett par av mina polare som "han som tog ned bollen med ändalykten". Det hela inträffade i en bortamatch i östgötacupen 2006 mot Hageby. Vi vann med 3-0 tror jag, men det jag minns bäst är hur vänsterbacken DC mitt framför ögonen på mig som spelade mittback, tog ned en luftpastej med baken, genom att illa kvickt vänd sig om och dämpa läderkulan, mitt framför en förtjust publik i den mångkulturella förorten. Det var inte det faktum att förfarandet gav stilpoäng. Det var även en perfekt nedtagning.
DC var för övrigt en talangfull lirare som tyvärr fick sluta i förtid på grund av skadebekymmer. En jävla kul grabb på sidan av planen med.

2. Henrik Wiklund(2005-2006). Killen såg ut som Kapten Haddock och var ingenting annat än mittback. En stabil sadan när vi lirade i femman. Han var vass i närkamper och bra utan boll. Lite som Doktorn...
Minns att han var högerback ett tag och inte alls kom till sin rätt. Uppspel och liknande var inte hans melodi. Nej, det var utan boll som Wiklund var i sitt esse och med vältajmat huvudspel och klok markering var han min favorit bredvid mig på den tiden jag hade förtroende som mittback. På sidan av planen var Wiklund en klippa. En sådan man vet var man har. Lite som Matte...

3. John Andersson(2005-2006). För alla de nya i klubben är han mest känd som "Judas" och kommer och går lite när det vankas viktiga Karle-matcher. Vad de då inte vet är att John i mina ögon är den mest talangfulle spelaren som förärats att bära Karle-tröjan. 1,93 lang, cirka 90 kilo och trots det ett helt eklandskap med teknik i kroppen. Pa vissa träningar(även en handfull matcher) när han var på humör ville man inte vara i närheten av Karln. Han åt upp sina motståndare och förnedrade lagkamraterna med sin förbluffande teknik. Att han sedan sällan fick ut så mycket av det på match tror jag dels berodde pa brist på vilja men också på tröga lagkamrater och kanske en något vek smärttröskel. Hade viljan och smärttröskel legat i paritet med min hade karln lirat i landslaget bredvid Zlatan...
Bredvid planen var och är John lite av en lurifax. Med pliriga ögon och mäktig kroppshydda trivs han gott bland handbollstjejerna och gammeltackorna på Harrys.

4. Pontus Ring(2005-2006). Ett kvicksilver. En forwardstyp i stil med typ Lukas Podolski. Snabb, vassa avslut och blick för spelet. Lämnade av någon outgrundlig anledning Karle för Linghem, och ville tillbaka i vintras men ingen öppnade ögonen. Måhända var han inte i fornstora dagars form men han skulle ÄGT pa en offensiv kant i Karle om han fått chansen att spela in sig.

5. Christian Ström(2005). Stor, stark, med långa och lite inåtböjda fötter. Sådär sa att han alltid slog yttersidor fran sin defensiva innermittsposition. Mycket trampande på fötter och riv och slit i defensiven men också klockrena passningar, stod Ström för i Karle.

6. Kristoffer "Koffe" Pantzar(2005-2007). Den bäste av dem alla. Kunde dribbla, passa, skjuta, tackla, sätta straffar, dunka in frisparkar. Försvann tyvärr efter en skada i en träningsmatch våren 2007 och kom tillbaka med en kaffekopp i handen till varje hemmamatch, men aldrig riktigt på planen igen.

Äntligen klar för United

Ungefär ett år efter Henkes sejour i premier league blev jag klar för United. Otippat.

Den 14 december skrev jag på för United. Tack Karle för en fin tid.

Chevanton lämnar för United

Man känner ju liksom av när det börjar bli svårt att platsa.

Det var inte tiden på läktarplats som tog ut sin rätt. Snarare ledde Staden vid Stångåns brist på arbetsmöjligheter till att bloggens skapare, Anton "Chevanton" Malmberg nu lägger Karle-skorna på hyllan. Den förre Karle-tränaren Kent Bornehav, som var den som tog in den då 21-årige allround-spelaren i laget en kulen februarikväll 2005 är den som nu bildligt talat rycker honom från klubben.

Anton Malmberg:

Riktigt så är det ju inte. Jag kommer förmodligen jobba i Norge, kanske Tyskland men framför allt Stockholm. Jag har en del grejer på gång. Då funkar det inte att träna med Karle, som satsar ganska hårt och sagt att det krävs träningsnärvaro för att hänga med. Med tanke på att jag inte platsade trots perioder av hög träningsnärvaro och sorgligt nog blivit en komplementspelare känner jag att mina broar är brända. Jag håller inte i fyran om jag inte kan träna fullgott, och fotbollen är trots allt bara en hobby, så en säsong i sexan blir rätt lagom och lite av en nytändning. United är ett mångkulturellt lag och det blir en utmaning att spela med unga dribblers istället för studenter, lagmaskiner och ekvilibrister. Jag tror att jag kan tillföra något där om jag bara får träna lite. Och Kent har redan nu gett klartecken för att jag kan gå till andra klubbar om jag skulle flytta, vilket känns skönt.

Jag har höga krav på mig själv på planen. När jag var 18 var jag ordinarie i Söderköping som lirade i norrköpingsfyran och gjorde en hel del mål som forward. Man kan aldrig leva på gamla meriter och min erfarenhet är att olika spelartyper passar in olika bra i olika lag. I Karle har mycket av spelet gått ut på att leverera boll till en handfull spelare som sa göra jobbet och så var det inte riktigt i Söderköping. Där passade man de som hade samma färg på tröjan. Jag vet också att självförtroende är basalt på en fotbollsplan. Har man bara en del boll i sig och rätt inställda lirare runt om sig, samt förtroende från tränaren, så kan man höja sig. Mycket. Det är tråkigt att lämna Karle, mest för att jag kommer sakna en de av spelarna och stämningen i omklädningsrummet, men var sak har sin tid.

Det roligaste minnet är nog när vi slog LFF i Östgötacupen 2006. De kom och såg tuppiga ut när de spanade in planen men sen när matchen startade kom de ingenstans. Jag och Wiklund var mittbackar och neutraliserade deras anfall totalt innan de blev något. Mycket på grund av att de slog långt och på felvänd, och där var jag kung på den tiden. Högg som en kobra och låg tätt.

Annars ligger lagfesterna bra till. Hur Björn F förtvivlad försökte tugga i sig en apelsin utan händer i nån tävling medan Glöggen vände bort blicken på grund av sin rädsla för frukt. Eller hur Jake och Packe rapbattlade i Klubbis. Kalmar var ju fett också och det där lägret i våras. Back to childhood liksom.

Det finns mycket att fundera tillbaka på och många fina minnen. Fyra säsonger i rött och blått är över och jag tackar för mig. Det blev väl ett par nickbaljor i alla fall och många fina rens.

(Detta innebär att Karle-bloggen upphör vid årsskiftet. Tills dess kommer möjligen en del nostalgiska inlägg att göras)

Att Karle eller inte Karle, var är förmågan?

En personlig betraktelse över fotbollstillvaron

Jag var en fotbollsspelare. Varenda rast i plugget mellan första och femte klass var det fotboll, landhockey eller möjligen grisen som gällde (denna gris hade väldigt lite att göra med Karles loja men ack så trevliga uppvärmningsgris och var ett psykologiskt lir som skapade pitchers med en bra grundutbildning för amerikanska ligan i baseball, då både precision och armstyrka var viktiga parametrar). Mest var det fotboll som gällde. Vi lirade i motvind, i regn, i snökaos och på leriga åkrar till planer. Skolan låg typ i skogen och ingen jiddrade om inkast utan väggspel mot bergshällar och trädstammar var en naturlig del av spelet. Jag och min vänsterfotade kompis Uno var förmodligen bäst. Vi ville helst vara i samma lag och spelade gärna 2 mot 3 eller 3 mot 5 bara vi fick vinna eller förlora tillsammans. Oftast vann vi. Han hade ett fruktansvärt skott och jag var vass på att väggspela, passa och placera bollen. Ganska tidigt utvecklade jag också en förmåga att kunna nicka bollen. När andra helst duckade eller undvek att slå inlägg nätade jag helst med pannan och drog mig inte för att språngnicka när tillfälle gavs. Det ska sägas att de flesta i klassen inte var några fotbollsfantaster. De bästa matcherna spelades de raster när de äldre grabbarna var med. Då blev det ofta blandade lag och man höll sig undan lite mer i närkamperna och såg beundrande på när tre år äldre Arvid gjorde en tvåfotare och placerade en vrist i bortre så att bollen seglade över staketet och ner för det långa stupet ner mot ån. Det gjorde bara målet ännu snyggare.

Givetvis lirade jag i lag också och som de flesta som fortfarande lirar var jag bland de bästa i laget. Jag och en kille som hette Emil och var tränarens son delade på uppgiften att göra hattricks och placera bollarna i hörnen. Sjumannaplanerna var små och vägen till målet var kort så man fick ju en del målchanser per match. Rätt mycket speltid fick jag också. Jag har aldrig varit någon stor dribbler, har jag kommit fram till, men när benen var lite kortare och lydde mig lite bättre, och motståndarna var lite sinnesslöare, så var jag hyfsad på att placera bollen där den skulle hamna. Och viljan att göra mål drev mig framåt hela tiden. Jag har heller aldrig börjat gråta för att jag blivit fälld. Okej, det har hänt en gång, på en rast i skolan när Oskar, en fyra år äldre kille, brände en straff och alla hånskrattade. Då vände han sig mot mig, stegade fram och sopade till en vrist över smalbenet. Då grinade jag rätt illa. Men jag låg inte kvar som en italiensk spagettilirare och väntade på båren. Jag linkade fort inåt klassrummet för egen maskin innan fler vristsparkar riskerade vänta.

Att ta smällar tillhör fotbollen, som jag ser det. Lika härligt som att sätta en bredsida i krysset kan det faktiskt vara att få en skön tackling. Särskilt om man just lyckats få iväg en pass och någon får en över ända i leran under en sen septembermatch. Det är kärlek. Det skönaste man kan göra i det läget är att på Casino Royal-manér resa sig upp, vända sig om, och fråga han som tacklade hur han mår. Får man frispark är det också rätt skönt att gnälla på domaren och säga att han ska tillåta lite. Shit happens. Det gäller bara att gilla läget.

Fotboll är en lagsport. Om alla drar åt samma håll och gillar läget, snackar positivt och spelar med pondus så kan man försätta berg. Titta på FA-cupen. Varje år skräller nåt lag som kommer från en bonnhåla med 4000 pers där alla är brevbärare och jobbar i charken och knäcker ett premier league-lag. Visst, det krävs fysik och lite bollkunnande. Men framför allt krävs det disciplin och självförtroende. Nån måste givetvis kunna sätta bollen i nät och någon annan vara spelfördelare. Men det är nästan ALDRIG Zlatan eller Totti som är den viktigaste spelaren. Hur snygga mål de än gör. Det är nästan ALLTID Lilian Thuram och John Terry som är viktigast. De som sliter och offrar sig. De som visar vägen. De som lyfter de andra. Det är det som är fotboll. Det handlar inte om att göra mål i första hand. Det handlar om att hålla tätt och hålla skenet uppe. Detta är det största missförståndet. Den störste liraren är inte den som gör det på egen hand. Det är den som vill mest. Den som offrar sig. Den som lyfter de andra med sin pondus. Det handlar inte om objektivitet. Det ÄR så. Oliver Kahn och Peter Schmeichel är andra exempel på matchvinnare.

Det både vackraste och hemskaste som NÅGONSIN har hänt på en fotbollsplan hände i FA-cupfinalen år 2007, när John Terry språngnickade liggande som ett streck i offensivt straffområde och den unge Arsenalspelaren Diaby sparkade honom rakt i huvudet, i sitt försök att göra ett rens. Tiden stannade. John Terry låg blickstill på marken och det blev med ens knäpptyst på den fullsatta läktaren. Var han död? En hel stab med läkare och annat rusade in och försökte få liv i karln medan tidernas värsta reprisbilder visades. Jag trodde de skulle censureras, och trots att jag inte gillar skräckfilm var jag tvungen att titta. Jag var fortfarande övertygad om att Chelseas lagkapten var död. Man flyger inte in i en betongvägg med huvudet före och överlever, man kan inte hoppa base utan fallskärm och inte fan är det mänskligt att svälja en frontal hundraprocentig spark i huvudet utan att bryta nacken eller åtminstone bli hjärndöd. Efter några minuter vinkar Terry från båren medan den bärs ut. Jag andas ut. Han är inte död än i alla fall. Chelsea vinner till sist matchen och dagen efter läser jag att Terry var med och festade på kvällen. Helt sjukt. Jag trodde åtminstone att han skulle få vila några år efter drabbningen. Han hade bara svalt tungan. Jag visste knappt att man kunde det. John Terry, vilken krigare.

Den enda gång jag upplevt samma känsla av kuslig närvaro som när Terry blev sparkad i ansiktet och förstenad var när jag tittat på teve var när jag 10 år gammal knäppte på eurosport och ser en kille köra rätt in i en betongvägg i 300 kilometer i timmen. Jag hade inte sett så mycket formel 1 och tänkte att det väl var rätt vanligt med såna krascher. Det var det inte. Det var Ayrton Senna som susade rakt in i väggen och dog. Att se dödens närvaro live utan närvaro av sarkastiska kommentarer från den ironiska generationen jag växt upp med är inte bara obehagligt, det är också viktigt.