Det känns som jag hade en tjej och hon just gjorde slut men det är värre än så

Karle IF - Vadstena 2-3(1-1)

Hon säger att det är över. Att det var en fin tid, men att hon inte har några känslor för mig. Att vi "kan väl vara kompisar". Så känns det. Och lite som att "vi kan väl ta en säsong till i femman för det känns inte rätt". Det är inte dig det är fel på det är mig. Och jag är ödet. Fuck it. Det känns inte som att vi ska vara i femman men vi förtjänar inte bättre just nu. Vad hände med Karle? Vad hände med min tjej? Vad hände med allt som inte är? Ska vi "bara" vara trevliga vänner som ses då och då och umgås men aldrig kommer till skott?

Matchen börjar bra. Karle har kontroll. Får till och med ett billigt mål på ett lite turligt sätt. Björn drar på ett skott utan att tveka och bollen studsar in med lite flyt och någon slags märklig touch på en försvarare. Sen slappnar vi av. Vi orkar inte riktigt. Uppspelen blir enformiga. Försvaret darrar lite. Bollen studsar inte vår väg och Vadstena kvitterar efter lite otur då en av våra mittbackar fastnar på den kladdiga diadora-bollen. Precis innan paus till råga på allt.

Halvtid och geisten är borta. Huvuden hänger och orken är försvunnen. Vi försöker trampa igång självförtroendet men det är stukat. Det försvann i kastvindarna och de förlorade uppspelen. Lite symptomatiskt tar Vadstena ledningen genom att rinna igenom på någon osannolik studs som gör att Robban i målet hamnar på mellis och blir chanslös på en lobb. Nedförsbacke. Vi sjunker och sjunker ännu mer när en oturlig touch på en försvarare gör att ett ofarligt skott letar sig in i maskorna. 1-3 och det känns ärligt talat lite kört efter som spelet knytit sig. Tröttheten blir påtaglig och minuterna tickar åt fel håll. I slutminuterna får vi en straff med oss vid en tilltrasslad situation. Peppe placerar in bollen säkert. Men det leder ingenvart för domaren blåser av några minuter senare och nederlaget är ett faktum. Vadstena vinner välförtjänt och vi lyckas inte mobilisera de krafter vi egentligen besitter. Sånt är livet ibland. Och man får leva med det. Jag måste ändå nämna en anledning som är viktigare än alla andra: Vi MÅSTE träna hårdare. Vi måste närvara på träningarna. De lägger grunden till vårt spel. Kondition, bollkänsla och förmågan att vara samspelt med di andra byggs upp på träningar.

Vi försmäktar inte. Vi är Karle och vi ger inte upp. Det ska kännas, brukar jag säga, och just nu känns det mer än någonsin. Vi måste hämta kraft ifrån det och komma tillbaka. Vi är starka och vi ger oss inte. Vi måste förlika oss med tillvarons nödvändiga ofullkomlighet. Det är som vanligt. Peace.