Att Karle eller inte Karle, var är förmågan?

En personlig betraktelse över fotbollstillvaron

Jag var en fotbollsspelare. Varenda rast i plugget mellan första och femte klass var det fotboll, landhockey eller möjligen grisen som gällde (denna gris hade väldigt lite att göra med Karles loja men ack så trevliga uppvärmningsgris och var ett psykologiskt lir som skapade pitchers med en bra grundutbildning för amerikanska ligan i baseball, då både precision och armstyrka var viktiga parametrar). Mest var det fotboll som gällde. Vi lirade i motvind, i regn, i snökaos och på leriga åkrar till planer. Skolan låg typ i skogen och ingen jiddrade om inkast utan väggspel mot bergshällar och trädstammar var en naturlig del av spelet. Jag och min vänsterfotade kompis Uno var förmodligen bäst. Vi ville helst vara i samma lag och spelade gärna 2 mot 3 eller 3 mot 5 bara vi fick vinna eller förlora tillsammans. Oftast vann vi. Han hade ett fruktansvärt skott och jag var vass på att väggspela, passa och placera bollen. Ganska tidigt utvecklade jag också en förmåga att kunna nicka bollen. När andra helst duckade eller undvek att slå inlägg nätade jag helst med pannan och drog mig inte för att språngnicka när tillfälle gavs. Det ska sägas att de flesta i klassen inte var några fotbollsfantaster. De bästa matcherna spelades de raster när de äldre grabbarna var med. Då blev det ofta blandade lag och man höll sig undan lite mer i närkamperna och såg beundrande på när tre år äldre Arvid gjorde en tvåfotare och placerade en vrist i bortre så att bollen seglade över staketet och ner för det långa stupet ner mot ån. Det gjorde bara målet ännu snyggare.

Givetvis lirade jag i lag också och som de flesta som fortfarande lirar var jag bland de bästa i laget. Jag och en kille som hette Emil och var tränarens son delade på uppgiften att göra hattricks och placera bollarna i hörnen. Sjumannaplanerna var små och vägen till målet var kort så man fick ju en del målchanser per match. Rätt mycket speltid fick jag också. Jag har aldrig varit någon stor dribbler, har jag kommit fram till, men när benen var lite kortare och lydde mig lite bättre, och motståndarna var lite sinnesslöare, så var jag hyfsad på att placera bollen där den skulle hamna. Och viljan att göra mål drev mig framåt hela tiden. Jag har heller aldrig börjat gråta för att jag blivit fälld. Okej, det har hänt en gång, på en rast i skolan när Oskar, en fyra år äldre kille, brände en straff och alla hånskrattade. Då vände han sig mot mig, stegade fram och sopade till en vrist över smalbenet. Då grinade jag rätt illa. Men jag låg inte kvar som en italiensk spagettilirare och väntade på båren. Jag linkade fort inåt klassrummet för egen maskin innan fler vristsparkar riskerade vänta.

Att ta smällar tillhör fotbollen, som jag ser det. Lika härligt som att sätta en bredsida i krysset kan det faktiskt vara att få en skön tackling. Särskilt om man just lyckats få iväg en pass och någon får en över ända i leran under en sen septembermatch. Det är kärlek. Det skönaste man kan göra i det läget är att på Casino Royal-manér resa sig upp, vända sig om, och fråga han som tacklade hur han mår. Får man frispark är det också rätt skönt att gnälla på domaren och säga att han ska tillåta lite. Shit happens. Det gäller bara att gilla läget.

Fotboll är en lagsport. Om alla drar åt samma håll och gillar läget, snackar positivt och spelar med pondus så kan man försätta berg. Titta på FA-cupen. Varje år skräller nåt lag som kommer från en bonnhåla med 4000 pers där alla är brevbärare och jobbar i charken och knäcker ett premier league-lag. Visst, det krävs fysik och lite bollkunnande. Men framför allt krävs det disciplin och självförtroende. Nån måste givetvis kunna sätta bollen i nät och någon annan vara spelfördelare. Men det är nästan ALDRIG Zlatan eller Totti som är den viktigaste spelaren. Hur snygga mål de än gör. Det är nästan ALLTID Lilian Thuram och John Terry som är viktigast. De som sliter och offrar sig. De som visar vägen. De som lyfter de andra. Det är det som är fotboll. Det handlar inte om att göra mål i första hand. Det handlar om att hålla tätt och hålla skenet uppe. Detta är det största missförståndet. Den störste liraren är inte den som gör det på egen hand. Det är den som vill mest. Den som offrar sig. Den som lyfter de andra med sin pondus. Det handlar inte om objektivitet. Det ÄR så. Oliver Kahn och Peter Schmeichel är andra exempel på matchvinnare.

Det både vackraste och hemskaste som NÅGONSIN har hänt på en fotbollsplan hände i FA-cupfinalen år 2007, när John Terry språngnickade liggande som ett streck i offensivt straffområde och den unge Arsenalspelaren Diaby sparkade honom rakt i huvudet, i sitt försök att göra ett rens. Tiden stannade. John Terry låg blickstill på marken och det blev med ens knäpptyst på den fullsatta läktaren. Var han död? En hel stab med läkare och annat rusade in och försökte få liv i karln medan tidernas värsta reprisbilder visades. Jag trodde de skulle censureras, och trots att jag inte gillar skräckfilm var jag tvungen att titta. Jag var fortfarande övertygad om att Chelseas lagkapten var död. Man flyger inte in i en betongvägg med huvudet före och överlever, man kan inte hoppa base utan fallskärm och inte fan är det mänskligt att svälja en frontal hundraprocentig spark i huvudet utan att bryta nacken eller åtminstone bli hjärndöd. Efter några minuter vinkar Terry från båren medan den bärs ut. Jag andas ut. Han är inte död än i alla fall. Chelsea vinner till sist matchen och dagen efter läser jag att Terry var med och festade på kvällen. Helt sjukt. Jag trodde åtminstone att han skulle få vila några år efter drabbningen. Han hade bara svalt tungan. Jag visste knappt att man kunde det. John Terry, vilken krigare.

Den enda gång jag upplevt samma känsla av kuslig närvaro som när Terry blev sparkad i ansiktet och förstenad var när jag tittat på teve var när jag 10 år gammal knäppte på eurosport och ser en kille köra rätt in i en betongvägg i 300 kilometer i timmen. Jag hade inte sett så mycket formel 1 och tänkte att det väl var rätt vanligt med såna krascher. Det var det inte. Det var Ayrton Senna som susade rakt in i väggen och dog. Att se dödens närvaro live utan närvaro av sarkastiska kommentarer från den ironiska generationen jag växt upp med är inte bara obehagligt, det är också viktigt.